Vi har vattnet!
Plonk redogjorde för
Bossen Olli om överenskommelsen med Zongastarna. Olli lyssnade och
svarade med nöjd röst.
- Vi ska nog kunna få till en operation för att börja flotta hit vattnet. Det blir svårare att ordna krubbet, men jag ska ta upp det på Rådslaget. Bra jobbat i alla fall. Synd på Silas bara...- Vi hittade något mer, ett lik, med en bok.- Vad för bok?- Vi vet inte. Ingen av oss kan läsa. Bara Silas kunde.- Hämta den där Boris...
En blek och utmärglad
man i lång rock kom fram. En speciell lukt, kanske från sprit, stod
omkring honom. Hans knotiga fingrar började bläddra i boken. Sakta
vände och vred han på den. Det tog en stund.
- Det är väldigt snirkliga tecken det här. Inte som Den Gamles. Fornspråk, men jag förstår. Det ser ut att vara en dagbok, en berättelse som en skriver om sig själv, varje dag. Historien berättar om någon som lämnat Arken... ”sin post”... på väg tillbaka till… Eden!- Du yrar! - Det är spriten som talar! - Vansinne och drömmar!
Tystnad. Olli höjde handen.
- Personen verkar ha gått vilse och är jagad av zongastar. De har tagit hennes krubb och vatten. Och något kort till Eden är borta. Hon letar efter plats att spana ifrån. Hon är utan hopp. Hon verkar ha övergivit sina barn. Hon saknar dem. De vet så lite och måste klara sig själva.
- Det kanske var vår Mor! utbrister Hector.
Boris la ner dagboken på britsen bredvid sig. Han sträckte sig
efter flaskan. Han rullade korken vant mellan fingrarna. Den gnisslade när den sattes på plats igen.
”Eden finns alltså.
Silas kanske inte hade fel ändå. Kanske finns det mer liv där ute
någonstans. Finns det hopp för oss? Kanske finns det en mening. Det
måste finnas mer där ute att hitta. Ledtrådar, spår, kunskap. Vi
kanske inte är dömda.”
Boris tog en klunk till ur
flaskan och ställde försiktigt undan den. Han bestämde sig.
Det finns hopp.