Snedtändning

Fly! Spring för livet!

Boris stod iskall och såg tvåhundrakilosbesten närma sig. Den var snabb, mycket snabb, trots de korta benen. Den pansarklädda kroppen vred sig fram och tillbaka när den rusade genom det höga gräset och låga buskarna. Mörkt blod stänkte upp från såren i sidan. Den var skadad, men väldigt livskraftig. Bara de långa käkarna med rader av sylvassa tänder såg kraftigare ut.
Den var inte ensam. Sex till hade börjat ryta och rusa mot dem.
Med kyla och säkerhet koncentrerade sig Boris och riktade sin tanke mot huden. De små, små håligheterna i huden. Snart skulle ett tjockt moln av sporer skydda honom.

Aaaaaarrrrrghh!

Miljoner revor slet sönder huden.
Som att stå i en askvind.
Sylvassa stenkorn som river och slår sig genom huden.
Att bli blästrad.
Men från insidan.

Ingen såg honom stappla tillbaka. Åt vilket håll skulle han? Han hörde röster. Hector ropade på Plonk som klarat sig undan bestens käftar med bara centimetrar. Plötsligt hörde han mer. ”Kommer aldrig att klara mig. Han borde ha fyra ben istället. Detta var det dummaste… Vems idé var det? Nafta ska alrig få min mutter-samling. Var är Lenny när vi behöver honom? Det var mycket rök där! Den ska dö med mig. Men hur ska jag ta den med mig när jag är död? Vart tog Boris vägen”

Sakta kravlade han mot rösterna som verkade komma närmare varandra.

Plonks röst hördes. Det var tydligt och inte som tidigare. Då var det i någon sorts dimma i hans huvud. Nu var det klart och med den lite uppfodrande röst som Skrotskallen brukade nyttja när han ville förklara för de som inte visste så mycket.
- Du snedtände. Det händer många som blir stressade och vill lite mer än vad som är bra för dem. Jag tror att det har med stabiliteten i våra partiklar… Bla bla bla…

Jag känner mig så svag. Vi går inåt mot land. Grusöken.

Mer vatten...

Sensommarkväll

folket samlas i Arken

skratt och gråt från förr

Succé!

Folket ärade Silas minne och skänkte stora gåvor efter min dikt till hans åminnelse. Kvällens längsta inslag var Miris historier om forntidens vagnar som fraktade krubb och vatten på stålspår. Alla lyssnade, och till och med en så stor och kraftig krossare som Lenny var trollbunden av hennes klara röst. Historierna kanske gav många en liten gnutta hopp. De vet ju att det finns stålspår i närheten av Arken.

Jag har pratat med Hector. De tar mig med på deras nästa zonfärd. Jag ska få slutföra det som Silas påbörjade. Men det kommer att bli en mycket lång vandring. Särskilt som den där Conny bara pratar om att fiska hela tiden… Vi tre tog en sväng bort till det senaste projektet också. Zonstrykaren Torben och hans gäng har fångat en liten trupp med vilda grisar som det byggs en stia till. Hector och Conny tog ett par handtag och jag uppmuntrade både dem och de andra som arbetade med glada tillrop och en munter visa.

Bossarna möttes under kvällen, och vi blev senare kallade till Ollie. Ett av arbetslagen som flottar vatten från Renverk hade försvunnit och han ville skicka ut Hector och Conny för att söka rätt på den. Jag tror att han hade hemlighållit att den var borta, för han ville att de skulle ge sig av när ingen såg dem. Snabbt och diskret skulle vara deras ledord. Han ville inte skicka med några krossare nu för gruppen skulle vara liten och dold. Men skrotskallen Plonk skulle följa med för att eventuellt kunna utföra reparationer om det behövdes.

Zondimman lättar

Var är ni vårt arbetslag

I bestars buk

har ni slutat er dag

Hector försökte spana mot kusten från det lilla tornet. Det är för ljust, solen sticker i mina ögon.

- Prova de här, ropade Conny och kastade upp en plastig liten tingest av två runda bruna skivor och ett par tunna guldiga pinnar.

- Vad är detta?

- Sätt dem framför ögonen och titta igen! Jag hittade dem i ett av de brända stålvraken som vi passerade. Visst är de coola?

- Nu ser jag… Vildmoppor… en sex-sju stycken… De ligger och ser lata ut i gräset. Och jag ser flotten. Den har strandat. Ligger ganska djupt, så de var nog på hemväg när de blev överfallna.

Hector klättrade ner. Han visste att de aldrig skulle kunna klara av att döda vildmopporna och ta tillbaka flotten. Inte utan att de begav sig tillbaka till Arken efter hjälp. Men snabbt och diskret var önskemålet. Som gruppens skickligaste jägare tog han beslutet själv.

Kanske kan vi skrämma dem om vi smyger oss närmare och skjuter i alla fall en av dem.