Fly! Spring för livet!
Boris stod iskall och såg tvåhundrakilosbesten närma sig. Den var snabb, mycket snabb, trots de korta benen. Den pansarklädda kroppen vred sig fram och tillbaka när den rusade genom det höga gräset och låga buskarna. Mörkt blod stänkte upp från såren i sidan. Den var skadad, men väldigt livskraftig. Bara de långa käkarna med rader av sylvassa tänder såg kraftigare ut.
Den var inte ensam. Sex till hade börjat ryta och rusa mot dem.
Med kyla och säkerhet koncentrerade sig Boris och riktade sin tanke mot huden. De små, små håligheterna i huden. Snart skulle ett tjockt moln av sporer skydda honom.
Aaaaaarrrrrghh!
Miljoner revor slet sönder huden.
Som att stå i en askvind.
Sylvassa stenkorn som river och slår sig genom huden.
Att bli blästrad.
Men från insidan.
Ingen såg honom stappla tillbaka. Åt vilket håll skulle han? Han hörde röster. Hector ropade på Plonk som klarat sig undan bestens käftar med bara centimetrar. Plötsligt hörde han mer. ”Kommer aldrig att klara mig. Han borde ha fyra ben istället. Detta var det dummaste… Vems idé var det? Nafta ska alrig få min mutter-samling. Var är Lenny när vi behöver honom? Det var mycket rök där! Den ska dö med mig. Men hur ska jag ta den med mig när jag är död? Vart tog Boris vägen”
Sakta kravlade han mot rösterna som verkade komma närmare varandra.
Plonks röst hördes. Det var tydligt och inte som tidigare. Då var det i någon sorts dimma i hans huvud. Nu var det klart och med den lite uppfodrande röst som Skrotskallen brukade nyttja när han ville förklara för de som inte visste så mycket.
- Du snedtände. Det händer många som blir stressade och vill lite mer än vad som är bra för dem. Jag tror att det har med stabiliteten i våra partiklar… Bla bla bla…