Sensommarkväll
folket samlas i
Arken
skratt och gråt
från förr
Succé!
Folket ärade Silas
minne och skänkte stora gåvor efter min dikt till hans åminnelse.
Kvällens längsta inslag var Miris historier om forntidens vagnar
som fraktade krubb och vatten på stålspår. Alla lyssnade, och till
och med en så stor och kraftig krossare som Lenny var trollbunden av
hennes klara röst. Historierna kanske gav många en liten gnutta
hopp. De vet ju att det finns stålspår i närheten av Arken.
Jag har pratat med
Hector. De tar mig med på deras nästa zonfärd. Jag ska få
slutföra det som Silas påbörjade. Men det kommer att bli en mycket
lång vandring. Särskilt som den där Conny bara pratar om att fiska
hela tiden… Vi tre tog en sväng bort till det senaste projektet
också. Zonstrykaren Torben och hans gäng har fångat en liten trupp
med vilda grisar som det byggs en stia till. Hector och Conny tog ett
par handtag och jag uppmuntrade både dem och de andra som arbetade
med glada tillrop och en munter visa.
Bossarna möttes
under kvällen, och vi blev senare kallade till Ollie. Ett av
arbetslagen som flottar vatten från Renverk hade försvunnit och han
ville skicka ut Hector och Conny för att söka rätt på den. Jag
tror att han hade hemlighållit att den var borta, för han ville att
de skulle ge sig av när ingen såg dem. Snabbt och diskret skulle
vara deras ledord. Han ville inte skicka med några krossare nu för
gruppen skulle vara liten och dold. Men skrotskallen Plonk skulle
följa med för att eventuellt kunna utföra reparationer om det
behövdes.
Zondimman lättar
Var är ni vårt arbetslag
I bestars buk
har ni slutat er dag
Hector försökte
spana mot kusten från det lilla tornet. Det är för ljust, solen
sticker i mina ögon.
- Prova de här,
ropade Conny och kastade upp en plastig liten tingest av två runda
bruna skivor och ett par tunna guldiga pinnar.
- Vad är detta?
- Sätt dem framför
ögonen och titta igen! Jag hittade dem i ett av de brända
stålvraken som vi passerade. Visst är de coola?
- Nu ser jag…
Vildmoppor… en sex-sju stycken… De ligger och ser lata ut i
gräset. Och jag ser flotten. Den har strandat. Ligger ganska djupt,
så de var nog på hemväg när de blev överfallna.
Hector klättrade
ner. Han visste att de aldrig skulle kunna klara av att döda
vildmopporna och ta tillbaka flotten. Inte utan att de begav sig
tillbaka till Arken efter hjälp. Men snabbt och diskret var
önskemålet. Som gruppens skickligaste jägare tog han beslutet
själv.