Snedtändning

Fly! Spring för livet!

Boris stod iskall och såg tvåhundrakilosbesten närma sig. Den var snabb, mycket snabb, trots de korta benen. Den pansarklädda kroppen vred sig fram och tillbaka när den rusade genom det höga gräset och låga buskarna. Mörkt blod stänkte upp från såren i sidan. Den var skadad, men väldigt livskraftig. Bara de långa käkarna med rader av sylvassa tänder såg kraftigare ut.
Den var inte ensam. Sex till hade börjat ryta och rusa mot dem.
Med kyla och säkerhet koncentrerade sig Boris och riktade sin tanke mot huden. De små, små håligheterna i huden. Snart skulle ett tjockt moln av sporer skydda honom.

Aaaaaarrrrrghh!

Miljoner revor slet sönder huden.
Som att stå i en askvind.
Sylvassa stenkorn som river och slår sig genom huden.
Att bli blästrad.
Men från insidan.

Ingen såg honom stappla tillbaka. Åt vilket håll skulle han? Han hörde röster. Hector ropade på Plonk som klarat sig undan bestens käftar med bara centimetrar. Plötsligt hörde han mer. ”Kommer aldrig att klara mig. Han borde ha fyra ben istället. Detta var det dummaste… Vems idé var det? Nafta ska alrig få min mutter-samling. Var är Lenny när vi behöver honom? Det var mycket rök där! Den ska dö med mig. Men hur ska jag ta den med mig när jag är död? Vart tog Boris vägen”

Sakta kravlade han mot rösterna som verkade komma närmare varandra.

Plonks röst hördes. Det var tydligt och inte som tidigare. Då var det i någon sorts dimma i hans huvud. Nu var det klart och med den lite uppfodrande röst som Skrotskallen brukade nyttja när han ville förklara för de som inte visste så mycket.
- Du snedtände. Det händer många som blir stressade och vill lite mer än vad som är bra för dem. Jag tror att det har med stabiliteten i våra partiklar… Bla bla bla…

Jag känner mig så svag. Vi går inåt mot land. Grusöken.

Mer vatten...

Sensommarkväll

folket samlas i Arken

skratt och gråt från förr

Succé!

Folket ärade Silas minne och skänkte stora gåvor efter min dikt till hans åminnelse. Kvällens längsta inslag var Miris historier om forntidens vagnar som fraktade krubb och vatten på stålspår. Alla lyssnade, och till och med en så stor och kraftig krossare som Lenny var trollbunden av hennes klara röst. Historierna kanske gav många en liten gnutta hopp. De vet ju att det finns stålspår i närheten av Arken.

Jag har pratat med Hector. De tar mig med på deras nästa zonfärd. Jag ska få slutföra det som Silas påbörjade. Men det kommer att bli en mycket lång vandring. Särskilt som den där Conny bara pratar om att fiska hela tiden… Vi tre tog en sväng bort till det senaste projektet också. Zonstrykaren Torben och hans gäng har fångat en liten trupp med vilda grisar som det byggs en stia till. Hector och Conny tog ett par handtag och jag uppmuntrade både dem och de andra som arbetade med glada tillrop och en munter visa.

Bossarna möttes under kvällen, och vi blev senare kallade till Ollie. Ett av arbetslagen som flottar vatten från Renverk hade försvunnit och han ville skicka ut Hector och Conny för att söka rätt på den. Jag tror att han hade hemlighållit att den var borta, för han ville att de skulle ge sig av när ingen såg dem. Snabbt och diskret skulle vara deras ledord. Han ville inte skicka med några krossare nu för gruppen skulle vara liten och dold. Men skrotskallen Plonk skulle följa med för att eventuellt kunna utföra reparationer om det behövdes.

Zondimman lättar

Var är ni vårt arbetslag

I bestars buk

har ni slutat er dag

Hector försökte spana mot kusten från det lilla tornet. Det är för ljust, solen sticker i mina ögon.

- Prova de här, ropade Conny och kastade upp en plastig liten tingest av två runda bruna skivor och ett par tunna guldiga pinnar.

- Vad är detta?

- Sätt dem framför ögonen och titta igen! Jag hittade dem i ett av de brända stålvraken som vi passerade. Visst är de coola?

- Nu ser jag… Vildmoppor… en sex-sju stycken… De ligger och ser lata ut i gräset. Och jag ser flotten. Den har strandat. Ligger ganska djupt, så de var nog på hemväg när de blev överfallna.

Hector klättrade ner. Han visste att de aldrig skulle kunna klara av att döda vildmopporna och ta tillbaka flotten. Inte utan att de begav sig tillbaka till Arken efter hjälp. Men snabbt och diskret var önskemålet. Som gruppens skickligaste jägare tog han beslutet själv.

Kanske kan vi skrämma dem om vi smyger oss närmare och skjuter i alla fall en av dem.

Minnet av Silas

Ack Silas, fylla ditt block blir ej lätt

hur jakt på Eden, en blodig symfoni

slutade i snar död – neslig parodi

Ack Silas, du äras med en sonett

Sökte ej guld, hade det ej så fett

och än att ”blod blod blod” var ditt motto

drogs din död för fort ur livets lotto

Din aura var ultravåld helt rätt och slätt

Gastens kula tog du i planeten

skalle, öga, hjärna – inget att laga

din penna tog Hector upp ur smeten

Jag bär den, jag ska skriva din saga

För tidens tand ditt storverk ska stå pall

Ack, O ve Silas! – du dog knall och fall

Boris

Förtäljare av den stora historien

Hopp?

Vi har vattnet!

Plonk redogjorde för Bossen Olli om överenskommelsen med Zongastarna. Olli lyssnade och svarade med nöjd röst.

- Vi ska nog kunna få till en operation för att börja flotta hit vattnet. Det blir svårare att ordna krubbet, men jag ska ta upp det på Rådslaget. Bra jobbat i alla fall. Synd på Silas bara...

- Vi hittade något mer, ett lik, med en bok.

- Vad för bok?

- Vi vet inte. Ingen av oss kan läsa. Bara Silas kunde.

- Hämta den där Boris...

En blek och utmärglad man i lång rock kom fram. En speciell lukt, kanske från sprit, stod omkring honom. Hans knotiga fingrar började bläddra i boken. Sakta vände och vred han på den. Det tog en stund.

- Det är väldigt snirkliga tecken det här. Inte som Den Gamles. Fornspråk, men jag förstår. Det ser ut att vara en dagbok, en berättelse som en skriver om sig själv, varje dag. Historien berättar om någon som lämnat Arken... ”sin post”... på väg tillbaka till… Eden!

- Du yrar! - Det är spriten som talar! - Vansinne och drömmar!

Tystnad. Olli höjde handen.

- Personen verkar ha gått vilse och är jagad av zongastar. De har tagit hennes krubb och vatten. Och något kort till Eden är borta. Hon letar efter plats att spana ifrån. Hon är utan hopp. Hon verkar ha övergivit sina barn. Hon saknar dem. De vet så lite och måste klara sig själva.

- Det kanske var vår Mor! utbrister Hector.

Boris la ner dagboken på britsen bredvid sig. Han sträckte sig efter flaskan. Han rullade korken vant mellan fingrarna. Den gnisslade när den sattes på plats igen.

”Eden finns alltså. Silas kanske inte hade fel ändå. Kanske finns det mer liv där ute någonstans. Finns det hopp för oss? Kanske finns det en mening. Det måste finnas mer där ute att hitta. Ledtrådar, spår, kunskap. Vi kanske inte är dömda.”

Boris tog en klunk till ur flaskan och ställde försiktigt undan den. Han bestämde sig.

Det finns hopp.

För en munfull vatten

Rötsommar, sump

Livet kräver vatten

Döden bjuder dans

• F23. 
• Sumpsjön, Renverket.
• Tredje dagen på Zonfärden.

Lenny siktar en Skrikgam. Sakta cirklar den ner mot det höga smala tornet. Den landar och försvinner. Det enda spåret vi ser är en strimma rök som stilla stiger mot skyn. Vi vet att vi funnit Renverket. Vatten som kan rädda Arken. Bara en sumpsjö ligger mellan oss och ön som är vårt mål.

Vi väntar till natten och mörkret.

På ön. Hector och Plonk smyger mot den stora byggnaden. Lenny, Conny och jag, Silas, kurar i skuggorna vid en av cisternerna. Blöta kläder limmar fast sig i kroppen och det kliar. Lukten från sumpsjön börjar sakta tränga in i näsborrarna. Kan det verkligen finnas rent vatten här? Livsviktigt vatten.

Någonstans borde vi sett spår efter de andra Zonfararna. Det finns någon här.

Jag ser skuggor vid de låga cisternerna. Väser till Lenny som stirrar ut i mörkret efter de andra.

Bang.
Bang.

Två skott smäller i cementen över oss.

Dyra patroner.

Någon vill döda eller dödas för vattnet. Vi har kommit rätt. Vi har kommit med döden.

När vi tittar upp ser vi två skuggor lösgöra sig ur mörkret och springa mot oss. Jag slänger mig ner och rafsar ner ett par anteckningar.

Bang. Flera skott. Även de missar. Ett måste kommit från Hector. Jag hör Conny och Lenny resa sig och rusa fram. Äntligen ska blodet flyta. BANG!

Mitt mellan ögonen. Krossad skalle. Död.

Kroppen efter den store Silas gled sakta ut på Skrotsundet. Elden flammade och tog både flotte och lik till botten. Hector tog hans minne och patroner.

Vid den åttonde nymånen efter vinterns djupa mörker utgick första sökpatrullen under den vittvandrade Vorhan för att finna Renverket som skulle bringa nytt vatten och hopp till Arken. Ett par dagar norrut var det sagt. Men vid den åttonde fullmånen hade ännu inget hörts av dem. Rådslaget hölls och Olli som så många lyssnar till erbjöd sig att skicka ut en egen patrull för att finna både verk och den första sökarna. Ledda av den skarpögde strykaren Hector och orädde Conny gav de sig åstad. Fyrarmade Plonk, starke Lenny och den store krönikören Silas, salig i åminnelse, gjorde kvintetten fulltalig.

Rötnatt faller

Gam grinar, gastar galer

Faror och löften

Zongastarna tog till flykten, sånär som på de två som Lenny nedgjort, Den ene högg han i kallt blod, och den andre surrades till händer och fötter. En dörr i stora byggnaden öppnades och där fann de resterna av den första zonpatrullen: Lambda, Nagga och Vorhans uppassare Grits.

Lambda berättade om patrullens sorgliga öde. Fullständigt misslyckade. Belägrade utan mat och knappt något vatten kvar. Vorhan hade begett sig ut för att spana, men inte kommit tillbaka. De vägrade fly förrän han kom, men ingen vågade söka. De ville slåss mot zongastarna, men alla var rädda.

Fyra ögon ser bättre än två

Fyra armar griper som få

Utan ben kan ingen stå

Skärpa för att förstå

Nu trädde Skrotskallen Plonk fram. Bara han kunde förstå det forntida språket som den fångade zongasten gurglade fram. Bara han kunde förstå hur Renverket fungerade och skapade vatten. Bara han kunde övertala att välja fredens väg.

Zongasten skulle få sin frihet om Plonk fick tala med deras ledare. Ett möte som för alltid skulle förändra Arkens situation. Genom list och vishet kunde Plonk få zongastarnas åldrige ledare att gå med på att byta rent vatten mot krubb. De kunde fått ett mycket bättre erbjudande när Plonk erbjöd dem Arkens beskydd mot zonens fiender, men de arma varelserna förstod inte detta och nekade. Stackare. Någonting säger mig att de kommer att få plikta med sina liv för denna dårskap.

Ni kanske undrar, läsare, vad som hände med Vorhan. Minns ni Skrikgamen. Lenny och Conny fann dess bo i tornet.

År utan nåd

Tapper strykare

Vorhan blev byte

Gamen anföll de två kämparna, men nedgjordes av Lennys kraftfulla hugg. Artefakten som Vorhan burit med sig. Den blå forntida hjälm räddades av Lenny till Gryningsvalvet.

Men de gjorde ett fynd till i redet.

Forntidens lik

Svart slut för barns moder

För oss – evigt hopp

Boris

förtäljare av den stora historien